När någon ifrågasätter min livsstil så tar jag inte åt mig det minsta. Och att fråga varför jag äter nyttigt jämt och tränar så pass mycket är helt okej, men när frågan avslutas med kommentaren "du är ju redan smal", då värker det i hela min kropp och själ. Jag har själv mått dåligt över mitt utseende och varit dum mot min kropp och att höra såna kommentarer får mig att brista. Det jag vill få fram med detta har ingenting om uppmärksamhet att göra, jag vet att jag inte är värst och jag försöker inte heller få er att tycka synd om mig. Jag tänker helt enkelt bara berätta min historia, som jag skrivit för länge sedan, men som jag inte vågat dela med någon förrän nu.Det började utvecklas under tiden jag spelade fotboll då jag såg alla andra tjejer springa runt med sina långa ben och slanka armar, men det fortsatte även efter jag slutade spela. Jag har aldrig blivit sjuk av detta, men jag har haft många sjuka tankar på grund utav det. Tankar som jag nyss accepterat för vad de är och övervunnit en gång för alla. Under en kort period i mitt liv, då dessa tankar skapade kaos, så gjorde jag så mycket som jag inte velat berätta för att jag skäms. På morgonen vaknade jag och påstod att det var för tidigt för att kunna äta frukost, vilket fungerade bra eftersom mamma aldrig klarade av att äta frukost tidigt på mornarna. Alla visste att jag är kräsen när det gäller mat, så till lunch hittade jag på att jag tyckte skolmaten som serverades var för äcklig för att ätas, men ibland tog jag ett hårdbröd för att inte skapa misstankar. Till middag ljög jag mina föräldrar rakt upp i ansiktet om hur mycket jag ätit till lunch. Det som jag skäms mest över och som jag skämdes över redan då är när jag proppade munnen full i mat, låtsades sedan gå på toa och spottade ut det i toaletten. Flera gånger stoppade jag även mat i munnen och gick till andra delen av köket, som man inte ser från matbordet, låtsades ta papper och torka munnen, när jag i själva verket spottade ut maten i pappersbiten och slängde det. Detta gjorde mina föräldrar oroliga, eftersom de förstod att jag inte behövde torka munnen 10 gånger under en måltid. Det är helt sant att jag gjorde detta och jag kan knappt förstå det själv. Jag har även spytt upp min mat 2 gånger, men värre än så hann det inte bli. Jag kommer så väl ihåg det ögonblick när mina närmaste vänner började märka att något inte stod helt rätt till.Det var en dag när vi skulle gå till bussen och de andra fick för sig att vi skulle gå till busshållsplatsen som låg innan den vanliga direkt utanför skolan. Det är ett par hundra meter dit, men jag kommer så väl ihåg att jag inte orkade gå. Jag var tom på energi. Det här var nog också min vändpunkt då jag insåg hur tråkig, orkeslös och tom jag blivit. Jag insåg nog att det kanske var bättre att bara börja om att äta trots allt.Men det var inte så "bara".. jag åt lite mer men fortfarande alldeles för lite. Tills en dag då mamma helt enkelt bröt mina vanor och vände upp och ner på min tillvaro.Hon lagade mig mat fast jag försökte förklara att jag inte ville ha och hon i princip tvingade mig att äta. Jag kommer ihåg att det var en klämmismacka, att de första tuggorna brann, men att det sedan bara smälte i munnen och det smakade så jävla gott. Jag åt två klämmisar, alltså fyra frallor med pålägg den kvällen, vilket var mer än jag hade ätit på jag vet inte hur länge. Efter det vände det och jag började äta igen. Jag kommer ihåg så många små detaljer, men jag har ingen aning om hur länge jag höll på så här. Då lovade jag mig själv att aldrig låta mig få för mig något sådant igen. Så min poäng är att jag inte gör det här för att bli smal. Jag bryr mig inte om jag är smal. Jag älskar mig själv och jag vill må bra. Det har inte med vikten att göra, utan känslan.Detta är inte bara en livsstil, utan det är även min största hobby. Det är bland det roligaste och bästa jag vet och jag vill utvecklas precis som alla andra vill med sina hobbies. Jag vill lära mig nya saker, jag vill utforska och testa. Det är därför jag "äter nyttigt jämt och tränar så mycket" och då har kroppsformen inte ett jävla skit med det att göra. Så sluta upp med att kommentera andra, respektera varandra istället. Lär av varandra, var nyfikna och var öppna för främmande saker.Älska dig precis som du är och våga acceptera dig själv..Sprid kärlek, stötta varandra, beröm varandra och ge varandra komplimanger, precis lika mycket som du ska stötta, berömma och ge dig själv komplimanger. Jag talar verkligen från mitt hjärta nu när jag säger att ni alla är helt fantastiska, varje individ och Du är värd all kärlek i världen.
1 kommentarer
Micaela
18 Jan 2014 12:45
Men gud.. Styrkekramar till dig <3
Kommentera