¿
0kommentarer
Livet tycks gå vidare. Snabbt. Vare sig jag vill det eller ej. Fast jag skulle i och för sig inte heller föredra att livet gick i slow motion just nu, i det här ögonblicket, då hade mitt liv varit rätt tragiskt. EXTRA länge.
Allt i mitt liv känns så otroligt osäkert just nu. Mina känslor är extremt instabila. Jag gråter, skrattar, skriker, får panik och fnittrar på samma gång, och så känner jag ingenting mitt i allt det också.
Jag tänker inte försöka hålla tillbaka eller kontrollera det, det är nog bättre att låta naturen göra sitt. Right? Jag tänker egentligen att jag inte borde få skratta och må bra, för att alla förväntar sig att jag ska vara förstörd. Men jag är ju förstörd också, det är bara jobbigt att vara förstörd hela tiden, även när man känner sig ganska hel. Ni kanske tycker att jag låter som en mes, men för mig är det som att mista min bästa vän. Han som alldeles nyss var min största trygghet, är nu en skugga väldigt långt borta. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det känns som att vår tid tillsammans bara varit en dröm. Eller något jag sett på film.
Han hjälpte mig utvecklas till den jag är idag, så vem är då jag utan honom? Måste jag börja om från början och utvecklas själv, eller...? Usch, jag fattar ingenting av det jag känner. Om det är någon som känt samma obehagliga känsla, så kom gärna med tips. Jag vet ärligt talat inte vad det är meningen att jag ska känna? Ena dagen vill jag bara banka mitt huvud i väggen, gråta, ligga i sängen, skrika och tycka synd om mig själv. Andra dagen vill jag ta tag i mitt liv, lära mig nya saker, upptäcka, skratta, sjunga med till töntiga låtar och känna mig fri. Mina känslor är splittrade. Jag är splittrad. Det skrämmer mig.
Jag tänker inte försöka hålla tillbaka eller kontrollera det, det är nog bättre att låta naturen göra sitt. Right? Jag tänker egentligen att jag inte borde få skratta och må bra, för att alla förväntar sig att jag ska vara förstörd. Men jag är ju förstörd också, det är bara jobbigt att vara förstörd hela tiden, även när man känner sig ganska hel. Ni kanske tycker att jag låter som en mes, men för mig är det som att mista min bästa vän. Han som alldeles nyss var min största trygghet, är nu en skugga väldigt långt borta. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det känns som att vår tid tillsammans bara varit en dröm. Eller något jag sett på film.
Han hjälpte mig utvecklas till den jag är idag, så vem är då jag utan honom? Måste jag börja om från början och utvecklas själv, eller...? Usch, jag fattar ingenting av det jag känner. Om det är någon som känt samma obehagliga känsla, så kom gärna med tips. Jag vet ärligt talat inte vad det är meningen att jag ska känna? Ena dagen vill jag bara banka mitt huvud i väggen, gråta, ligga i sängen, skrika och tycka synd om mig själv. Andra dagen vill jag ta tag i mitt liv, lära mig nya saker, upptäcka, skratta, sjunga med till töntiga låtar och känna mig fri. Mina känslor är splittrade. Jag är splittrad. Det skrämmer mig.
Kommentera