I en och en halv timme satt jag och Jens och pratade. En sån jävla härlig känsla att kunna sitta och prata med någon man haft så starka känslor för, utan att längta tillbaka eller känna saknad. Eller det är klart att jag saknar honom ibland, men det är när jag känner att jag behöver någon att prata med, ingenting annat. Kändes så bra att fortfarande kunna umgås som vänner efter allt som hänt, att vi kunde kramas utan att det varken pirrade eller högg i magen. Gick därifrån lycklig. Lycklig över att det gick så bra. Lycklig över att jag fått växa tillsammans med en sådan fin människa. Lycklig över att det är slut. Lycklig över att han äntligen får lämna hålan, att han mår bra, att han känner likadant. Lycklig över att våran fina tid tillsammans inte kunde ha fått ett bättre avslut.
Kommentera