all it takes is determination
0kommentarer
Var pigg som en lerka när väckarklockan ringde imorse! Steg upp och gjorde mig klar för min PW. Efter ca. 2 minuter kände jag att min andning blev onaturligt tung och hjärtat slog onatuligt fort. Kände direkt att det var det vanliga, som jag alltid får , men som jag inte vet vad det är. Panikartad blev jag iaf, men jag lugnade ner mig och bestämde mig för att jag ta mig fan skulle vara ute åtminstone 20 minuter.
En kort sträcka på min runda som brukar ta ca. 10 minuter, gick jag hälften av dag och det tog 15.. Så ni kanske förstår hur sakta jag gick? Men jag går inte fortare än vad som känns bra och jag var nöjd över att jag ens orkade stå ut i 38 minuer idag, alltså 12 minuter längre än vad jag bestäm mig för. Blev riktigt anfådd även fast jag gick typ "gå-på-stan-takt".
Man kan ju tänka att det kanske inte är så smart att gå ut och gå när man knappt kan andas? Men jag får ju såhär med lite jämna mellarum och jag vet att det går bort efter ett par timmar och att det inte känns farligt så länge jag bara andas lugnt.
Nu börjar det sakta men säkert försvinna, vilket känns bra.
Sitter förövrigt och käkar min frukost nu. Var dock inte sugen på kvarg och jordnötssmör idag så jag vispade istället ihop samma mängd kvarg, lite hallon och 1 msk mjölk tills det blev lite extra fluffigt. Supergott! Till det självklart en kaffe och vatten!
Hoppas ni startade eran dag på något bra sätt också!
Kommentera