min mörkaste hemlighet.
0kommentarer
Okej detta är kanske lite personligt, men känner ändå att jag vill berätta det.
Jag träffade en kurator idag, för att prata och se om det finns någonting jag kan göra för att hjälpa mig själv.
Det är nämligen så att jag är arg/irriterad/ledsen mer än vad jag är glad. Jag känner en enorm lycka och min kropp bara pirrar för att jag är så glad, men av någon anledning så blir jag ändå arg hela tiden.
Jag förstår verkligen inte varför och det skrämmer mig. Att jag kan känna att jag är lycklig, men ändå inte kunna utstråla det.
Har inte velat berätta för någon, för jag skämdes, men jag har insett att jag inte har något att skämmas för och har istället accepterat att det är så här det är nu men jag vill göra något åt det.
Mår verkligen dåligt när jag försöker med hela mitt hjärta att vara glad, tollerant, tålmodig och lättsam, men att det inte går, att jag känner att ilskan växer i mig, det bränner i bröstet och jag vill bara gråta.
Detta är anledningen till att jag och Jens gjorde slut, jag var arg på han hela tiden, för ingenting. Jämt. Jag förstår inte nu, när jag ser allting så klart, hur han orkade stå ut med mig i över 2 år. När vi pratat om detta när vi fortfarande var tillsammans så trodde jag att jag var medveten om vad jag gjorde, men egentligen så sa jag bara hela tiden att jag skulle ändra mig, utan att mena det.
När jag väl fick upp ögonen för sanningen så kände jag mig som en missbrukare som levde i förnekelse, helt sjukt. Nu har jag och Jens börjat om, med kravet att jag ska träffa någon professionell. Det är ingenting han tvingat mig till, utan han har bara varit jävligt tydlig om vad han tycker, vilket är det enda som fått mig att inse att jag har ett problem.
Och jag vill verkligen inte känna så här, det kanske inte låter så seriöst och ni tänker säkert "men det är väl bara att vara glad", men så funkar det inte, i alla fall inte för mig. Jag kämpar varje dag med att försöka hålla humöret uppe, ibland går det superbra och jag är verkligen nöjd över mig själv, men vissa gånger går det inte och då får jag damp, Damp på mig själv som jag tar ut på människor runt omkring mig. Denna person har oftast varit Jens, för han jag känner mig mest trygg med och ibland har det även varit mina föräldrar.
Det är extremt svårt att förklara och jag vet inte om ni förstår.. Ni tycker säkert att jag är helt psyko nu. Men jag har alltså bestämt mig för att söka hjälp, och jag hoppas innerligt att det ska fungera. Jag vill inte bete mig så här, jag vill bete mig precis som jag innerst inne mår.
Jag vill vara glad så ofta som jag känner mig glad och jag vill le och skratta jämt. För jag är verkligen lycklig och jag älskar livet, vill bara att mitt humör ska hänga på.
Jag träffade en kurator idag, för att prata och se om det finns någonting jag kan göra för att hjälpa mig själv.
Det är nämligen så att jag är arg/irriterad/ledsen mer än vad jag är glad. Jag känner en enorm lycka och min kropp bara pirrar för att jag är så glad, men av någon anledning så blir jag ändå arg hela tiden.
Jag förstår verkligen inte varför och det skrämmer mig. Att jag kan känna att jag är lycklig, men ändå inte kunna utstråla det.
Har inte velat berätta för någon, för jag skämdes, men jag har insett att jag inte har något att skämmas för och har istället accepterat att det är så här det är nu men jag vill göra något åt det.
Mår verkligen dåligt när jag försöker med hela mitt hjärta att vara glad, tollerant, tålmodig och lättsam, men att det inte går, att jag känner att ilskan växer i mig, det bränner i bröstet och jag vill bara gråta.
Detta är anledningen till att jag och Jens gjorde slut, jag var arg på han hela tiden, för ingenting. Jämt. Jag förstår inte nu, när jag ser allting så klart, hur han orkade stå ut med mig i över 2 år. När vi pratat om detta när vi fortfarande var tillsammans så trodde jag att jag var medveten om vad jag gjorde, men egentligen så sa jag bara hela tiden att jag skulle ändra mig, utan att mena det.
När jag väl fick upp ögonen för sanningen så kände jag mig som en missbrukare som levde i förnekelse, helt sjukt. Nu har jag och Jens börjat om, med kravet att jag ska träffa någon professionell. Det är ingenting han tvingat mig till, utan han har bara varit jävligt tydlig om vad han tycker, vilket är det enda som fått mig att inse att jag har ett problem.
Och jag vill verkligen inte känna så här, det kanske inte låter så seriöst och ni tänker säkert "men det är väl bara att vara glad", men så funkar det inte, i alla fall inte för mig. Jag kämpar varje dag med att försöka hålla humöret uppe, ibland går det superbra och jag är verkligen nöjd över mig själv, men vissa gånger går det inte och då får jag damp, Damp på mig själv som jag tar ut på människor runt omkring mig. Denna person har oftast varit Jens, för han jag känner mig mest trygg med och ibland har det även varit mina föräldrar.
Det är extremt svårt att förklara och jag vet inte om ni förstår.. Ni tycker säkert att jag är helt psyko nu. Men jag har alltså bestämt mig för att söka hjälp, och jag hoppas innerligt att det ska fungera. Jag vill inte bete mig så här, jag vill bete mig precis som jag innerst inne mår.
Jag vill vara glad så ofta som jag känner mig glad och jag vill le och skratta jämt. För jag är verkligen lycklig och jag älskar livet, vill bara att mitt humör ska hänga på.
Kommentera