För några dagar sen beslutade jag och Andreas oss för att lägga ner dieten. Han orkade inte eftersom hans metabolism har fuckat upp sig och det spelar ingen roll hur lågt kaloriintag han ligger på, han kan inte gå ner mer. Och jag förstår honom, han låg nästan lika lågt som mig nu sista tiden under deffen, hade absolut ingen energi till nåt. Dåliga pass vilket bara för honom längre från det riktiga målet - att bygga muskler (inte bli smal).
Han hade nog fortsatt dock om jag inte tagit upp det, han är ju så jävla envis.
Anledningen till att jag faktiskt tog upp det var för att jag någon dag innan bestämt mig för att sluta. Min metabolism är inte heller helt som den ska och jag har också legat på ett alldeles för stort underskott. Energin har varit ok, psyket däremot, not so much. Att äta så lite triggade igång tankar och även nu i slutet ett beteende som jag i flera år kämpat mot. Ångesten jag fick när jag åt blev värre, jag åt bara mindre och mindre och direkt jag åt grät jag. Men då sa jag stopp. Vill verkligen inte må så, och nu har jag ju testat dieta. Jag var inte redo och då ska jag inte heller utsätta mig för det.
Fokus nu är bra mat men MYCKET. Tunga pass på gymmet, bra med energi och ett glatt humör. Ingen matångest, vara välmående! Så får vi hoppas metabolismen rättar till sig så jag faktiskt kan dra igång en riktig deff när jag är redo om nåt år.
